Jag vet inte hur det är med Er andra men jag känner att jag inte alltid har varit mig själv i tidigare förhållanden, på något sätt har jag byggt upp skyddsmurar eller burit någon mask. För om jag blir sårad då är det inte "jag" egentligen som blir ratad eller kritiserad det är masken som får ta det och det blir lättare att hantera då.

Men när man inser det och bestämmer sig för att slänga av sig alla masker och vara precis sig själv och äkta - jäklar vad sårbar man blir då! Det är nästan överväldigande! För varje liten kritisk kommentar eller hårt ord går rakt in i hjärtat och nu är det verkligen mitt äkta jag som blir ledsen. Som tur är sker inte detta ofta men shit vilken känslig människa man blir av att vara äkta.

Vad vinner man då på att vara sådär äkta och visa sitt verkliga jag? Jag anser att man inte kan få en sann och äkta kärleksrelation med en annan person om man inte är det. Annars byggs relationen bara på falskhet och det passar inte in i sammanhanget. Alla vet väl om hur man kan manipulera en annan människa för att få han/henne dit som man vill - men det rimmar ju också illa med äkta och sann. Eller är det nödvändigt att spela i ett förhållande för att bibehålla attraktion, spänning och kärlek? Men om jag inte blir älskad för den jag är och med allt vad det nu innebär (jag kan ju bli ganska mycket ibland) då vill jag väl ändå inte vara i den relationen. Man kan inte finna den äkta kärleken förrän man är helt sig själv, eller?