Hej mina älskade Själsvänner!

Håller på med en uppgift för skolan, de pratar mycket om "uppfostran" i skola och hem. Å jag insåg hur jag skulle vilja vara som förälder men eftersom jag inte har den rollen kan jag inte vara objektiv antar jag, det blir säkert mycket mer komplicerat när man väl är där. Sedan vet jag inte om jag har tagit upp detta tidigare eftersom jag lätt glömmer bort det som har varit - jag lever i nuet och visualiserar framtiden, det som har varit ja det är bra eftersom vi har trevliga minnen och erfarenheter som har hjälpt oss bli de perfekta individer vi ALLA är. Det jag ville komma fram till är att jag ber om ursäkt om detta blir en upprepning av tidigare blogginlägg ;)



I boken som jag läser för min kurs tar man upp John B. Watsons(behaviorismens grundare) uttalande om att han kunde ta ett friskt barn och skapa detta barn till vad han ville. Han skulle kunna forma barnet till att bli en läkare eller jurist. Detta betvivlar jag inte ett dugg, det GÅR säkert att skapa en människa till en roll men till vilket pris? Att bryta ner en människa för att forma om henne så att hon glömmer sina egna innersta drömmar och mål, detta är väl knappast något som man vill uppnå? Jag håller med författaren till boken, att se på människan ur ett sådant perspektiv är cyniskt och överlägset. Men det fick mig att börja fundera, hur många föräldrar ställer inte liknande krav på sina barn? Om än omedvetet så förmedlar ofta föräldrar vad som uppskattas i utbildningsform, och vi människor är ju sådana att vi vill ha bekräftelse och genom det kanske vi hamnar på villovägar? Vi följer inte våra innersta drömmar utan vi blir påverkade att ta en annan väg för att uppnå bekräftelse och uppskattning från omgivningen. Säger inte att alla föräldrar är sådana eller att alla barn gör detta men jag tror att det är mer vanligt än ovanligt. Håller Ni med?



Men visst är det lite sorgligt? Att man inte uppmuntrar barn till att följa sina egna inre drömmar och bli en lycklig individ som är trygg och säker i sig själv. Men om man låter bli att sätta "realistiska gränser" för barnen tror Ni inte att de barnen skulle få en mycket mer positiv bild av livet och möjligheter och ta för sig mer? Och genom det nå "högre" än om de har fått inpräntat i sig att det finns realistiska mål. Om man inte skulle säga till barnet att: Du kan ju inte tro att du kommer bli en rockstjärna, det är så få som lyckas osv det är bättre att satsa på en utbildning som genererar välbetalda jobb. Ur förälderns synvinkel vill de det bästa för barnet, men är det bäst? Det ger dem väl en känsla av att de inte kan bli vad de vill. Ribban för mål att uppnå sänks, och de satsar inte så högt..de har blivit hämmade i sin naturliga fantasi och drömmar. Vi har börjat socialiseringsprocessen och snart har vi fått dem dit vi vill? Är det inte bättre att de får prova på alla möjligheter och inse genom egna erfarenheter vad som passar dem? Att få höra sen man är liten att du har möjligheten att bli precis vad du vill, det finns inga gränser, vill du bli dansande astronaut på månen - så fixar du det! Ja, jag överdrev men jag menar bara att det skulle gynna barnen mer, då får de känslan av att möjligheterna i världen är oändliga och det skulle ge en större aptit på livet och allt vad det har att erbjuda.



Vet inte om detta kan länkas till jantelagen - att man ska uppfostra barn till att inte tro att det är förmer än någon annan? Det är aldrig trevligt med människor som tror att de är bättre än andra men skulle det verkligen bli så om man uppmuntrade sina barn att jaga stjärnorna???