Jag vet inte hur det är med Er andra men jag känner att jag inte alltid har varit mig själv i tidigare förhållanden, på något sätt har jag byggt upp skyddsmurar eller burit någon mask. För om jag blir sårad då är det inte "jag" egentligen som blir ratad eller kritiserad det är masken som får ta det och det blir lättare att hantera då.

Men när man inser det och bestämmer sig för att slänga av sig alla masker och vara precis sig själv och äkta - jäklar vad sårbar man blir då! Det är nästan överväldigande! För varje liten kritisk kommentar eller hårt ord går rakt in i hjärtat och nu är det verkligen mitt äkta jag som blir ledsen. Som tur är sker inte detta ofta men shit vilken känslig människa man blir av att vara äkta.

Vad vinner man då på att vara sådär äkta och visa sitt verkliga jag? Jag anser att man inte kan få en sann och äkta kärleksrelation med en annan person om man inte är det. Annars byggs relationen bara på falskhet och det passar inte in i sammanhanget. Alla vet väl om hur man kan manipulera en annan människa för att få han/henne dit som man vill - men det rimmar ju också illa med äkta och sann. Eller är det nödvändigt att spela i ett förhållande för att bibehålla attraktion, spänning och kärlek? Men om jag inte blir älskad för den jag är och med allt vad det nu innebär (jag kan ju bli ganska mycket ibland) då vill jag väl ändå inte vara i den relationen. Man kan inte finna den äkta kärleken förrän man är helt sig själv, eller?

Jag menar vi har väl alla kommit hit till jorden med en gnutta av sunt förnuft? Om man slutar att bekräfta varandra, smickra, ge komplimanger eller skicka gulliga sms så innebär det ju att man har slutat att vårda relationen och den håller på att sakta men säkert försvinna. Detta trodde jag att alla visste om?  Nu menar jag ju såklart inte att man ska messa varandra en gång i timmen men att man ska visa att man uppskattar sin partner. Hur man visar det är en helt annan sak. Om man vill lämna en gullig lapp på kylskåpet, ge kaffe på sängen, ordna en mysig middag med levande ljus och sedan bara prata med varandra om allt & ingenting under några timmar eller vad man nu skulle vilja ha.




Alla är ju så olika och jag tror att om man inte har en bra kommunikation i ett förhållande och vet vad ens partner uppskattar och blir glad av ger man det som man själv vill ha. Vilket kanske inte är vad den andre hälften vill ha egentligen... Tror i det fallet att man upplever att man bara ger & ger men får ingenting tillbaka... Eftersom partnern återgäldar med sådana saker som den personen vill ha vilket inte är vad DU vill ha... Det blir liksom inget bra. En ond cirkel. Alltså är den enda lösningen - kommunikation. Om den inte redan finns naturligt i förhållandet måste man utveckla den.

Jag själv tycker att det är spännande att utvecklas tillsammans i ett förhållande, för genom andra lär man sig alltid något. Det är ju anledningen till att vi är i den relationen vi befinner oss i just nu - vi har något att lära. När vi har fått lärdomen kanske det är dags att gå vidare? Jag beundrar de som kan stanna i en och samma relation som de har haft sen unga år! Förstår Ni hur mycket jobb det måste innebära? Att bli så samspelta och växa åt samma håll, att bevara lågan och engagera sig i bådas lycka. Me very impressed indeed!

Men vad är romantik då? Antagligen så finns det lika många förklaringar på det ordet som det finns människor i vår värld...

Som Petra Axlund uttrycker det: