...måste vara det som är viktigast att lägga fokus på under vår livstid? Alla val som vi gör utifrån oss själva grundas ju i stor utsträckning på dem vi är, och är vi inte sanna mot oss själva så blir ju våra val inte äkta.

Jag tror att vi kommer utvecklas, få insikter och jobba med oss själva hela livet ut. Men det är ju en helt otroligt spännande process. Att ständigt vara förväntansfull för det nya, goda och positiva som kommer genom självutveckling.

Det känns som en av de viktiga bitarna i min egen självutveckling nu handlar om vikten av att vara sann mot mig själv och förmedla de känslor som finns inom mig på ett ärligt sätt. Vinner man någonsin på att inte vara sann? Samtidigt är det riktigt svårt. Rädslor för att bli sårad, avvisad eller ignorerad lurar i bakgrunden och kan avskräcka för att fortsätta resan på vägen till välmående. Men jag tänker faktiskt inte ge mig.

Synkroniciteten hjälper oss att möta rätt person vid rätt tillfälle och även om möten inte alltid är positiva så kan vi ju fråga oss vad dessa upplevelser speglar. Om vi irriterar oss på personlighetsdrag hos andra säger det egentligen mer om oss själva än om dem. Antagligen finns dessa drag hos oss själva men vi väljer att förneka dem snarare än att agera ut dem. Något har gjort att vi inte känner att det är tillåtet att visa dessa aspekter hos oss själva. Men för att må bra måste vi omfamna alla våra egenskaper och personlighetsdrag och älska dem alla lika mycket för att bli en balanserad och vämående individ. Jag tror inte att jag behöver utveckla mitt tänk utan bara lägga till två nyckelord ~ respekt & acceptans.

Namasté

Jag är riktigt förtjust i mitt liv för tillfället! Jag har badat i solsken i flera dagar - yay för både kropp & själ!

 

Den spirituella aspekten av mitt liv har för tillfället fått lite mindre uppmärksamhet... Men det är lite krångligt med kandidatkurs så jag måste engagera mig mer än vanligt i skolan... Men det finns väl en mening med det också?

 

Jag har sökt sommarkurser ifall drömjobbet inte dyker upp i tid ~ så plan b är att plugga 'ungdomssociologi' och 'att mötas på arbetsplatsen'.

 

Jag läste boken 'Örnen & Kondoren' som var otroligt inspirerande, dock blev jag lite besviken på resultatet av ett Twin Flame möte... Men jag kommer aldrig att ge upp mina rosakantade & skimrande drömmar ~ om jag inte får hålla fast vid dem känns livet alldeles för hårt å kantigt. Jag behöver mjukt & fluffigt för att må bra!

 

 

Jag dricker min andra kopp kaffe (min kropp har vant sig vid koffein igen och jag kan hantera "vanligt kaffe" ~ om det är bra eller dåligt vet jag ej).

Funderar på ordet "jinx" hur sjutton man översätter det till svenska... Google ansåg att det rätta ordet skulle vara olycksbringare... Men det är inte riktigt det jag vill ha fram...

Alltså det jag är kluven mellan är mig själv och mina erfarenheter, lagen om attraktion och om man överhuvudtaget kan "jinxa" något? När något känns helt fantastiskt & underbart kan man lita på det då? Eller är det omständigheter som påverkar känslorna?

 

Finns det illusioner som man inte ser igenom förrän det är försent?

 

Time Will Tell