För att följa upp tidigare tema angående kärlek ~ artikeln jag refererar till i tidigare inlägg ~ ska jag kanske börja med en resumé för Er som aldrig fick tummen ur och läste Larry Youngs studier angående kärlekens hormoner.

 

Yong har studerat präriesorken som till skillnad mot andra sorkar håller sig till samma partner livet ut. Dessa sorkar kan ägna timmar åt att putsa varandra eller bara sitta tätt ihopkurade och de fostrar sina ungar tillsammans. Larry Young och hans forskargrupp ligger bakom en rad studier där de lyckats koppla sorkarnas fallenhet för att kila stadigt till gener som hänger ihop med hur hormonerna vasopressin och oxytocin kan tas upp i hjärnan. När en sorkhanne parar sig med en hona frigörs vasopressin i hans hjärna och genom detta uppstår tycke för honan och han vill vara med henne. Men om forskare blockerar den gen som tar upp vasopressinet så blir präriesorken som andra sorkar och lägger till sig med ett promiskuöst beteende.

 

 

Hos honorna finns hormonet oxytocin som gör så att honorna fäster sig vid hanen, om det hormonet blockeras knyter hon inte an till någon sorkpojke oavsett hur många hon parar sig med.

 

Även på människor finns försök som visar att oxytocin påverkar beteendet. En studie har visat att människor agerar mer tillitsfullt och blir mer godtrogna i spel om de får oxytocin i nässprej. Andra forskare har studerat pars benägenhet att bråka och funnit att det minskar om försökspersonerna får en dos oxytocin.

 

Oxytocin och dess koppling till anknytningen mellan mamma och barn hittar vi hos alla däggdjur, men hos människan verkar det ha utvecklats ytterligare. Samma krets i hjärnan ligger bakom de band som skapas i en kärleksrelation.Det är också, enligt honom, en förklaring till att vi i alla tider har sökt efter kärleken. Den verkar, trots allt, fungera som en drog. Hormonerna som styr parbeteendet är kopplade till hjärnans belöningssystem. Dopamin i hjärnan gör att något känns bra. Det är samma system som stimuleras av exempelvis droger som kokain, heroin och nikotin.

 

Män med en genvariant som ger mindre vasopressin till hjärncellerna hade i genomsnitt svagare band till sin partner. Sannolikheten för att vara gift var också betydligt lägre hos dessa män. Risken var dessutom mycket större för att de hade drabbats av en äktenskaplig kris, visar den svenska studien.

 

Artikeln i sin helhet finner du här!

 

 

Det kommer mer om denna kärlekshistoria - för det är trots allt kärleken som är vår drivkraft här i livet. Ta hand om Er & krama massor på Era nära & kära!